Jag har under det närmaste halv året trott att jag kommer klara det. Att jag kommer kunna fixa sambo livet med en kille som jag är kär i.
Men när det blir så att jag inte mår bra fysiskt även om illamåendet är bättre men fortfarande inte helt bra och står och tjatar.
Att han har fler saker gemensamt med en tjej som bor i andra kvarteret och även jobbar på samma företag. Varför jag är avis?
För att jag och Emil inte har något gemensamt. Det är den ända stora anledningen till varför jag inte vill umgås med dom två. Jag blir inte bara tredje hjulet jag blir det sjunde.

Trodde jag skulle klara av sambo livet men vi har varje dag vaknat och somnat med varandra. Inte en dag för oss själva. Jag behöver paus.

Jag trodde jag skulle klara av sambo livet under min enda semester vecka men det som blev var en trött och hängig Sofie. En kille som beter sig som fem och bara pratar om hans tjej kompis och killens son som är 6 år som inte gör det han blir tillsagd.
Jag klarar det inte.