Jag bryts ned
Jag kanske inte minns allt. Min hjärna rensar bort det oviktiga. Jag vet bara vad jag gjort men jag vet inga detaljer, när och med vem.
Jag blandar ihop saker, det är lätt hänt som en vägbeskrivning jag kan tänka på en gata men när jag väl går/åker där och känner igen mig men det är inte dit jag tänkte på.
Att ljuga är bättre då tror folk på mig än när jag säger att jag inte vet eller att jag inte minns.
Varje liten lögn kommer ikapp och blir till en liten större lögn och för varje grej som händer mår jag bara allt sämre o sämre.
Illamåendet har blivit vardag som jag inte kan göra något åt och mitt psyke bryts sakta men säkert ner ännu mer.
Jag kan inte berätta för någon hur jag känner. Varken mamma, Pappa, E eller någon av mina närmaste vänner inte häller en psykolog.
Lägenheten börjar komma på plats. Nu är det bara det fina och möblerna som ska in i helgen. Förhoppningsvis blir allt bättre då.
Att leva i en lögn....ja, det är väldigt destruktivt. Varför är du så rädd för att dela med dig? Du lider ju hela tiden. Orkar inte med dig själv eller andra. Att öppna upp åtminstone för en psykolog tror jag skulle vara en vändpunkt för dig. Som jag så många gånger har skrivit till dig - allt händer inte över en natt - ett steg i taget! Men du måste våga släppa taget, börja ta det där första stapplande steget. Ska du o E leva ihop i en stor lögnbubbla?? Och ditt illamående - vad säger din läkare???
Du behöver prata med en psykolog/terapeut som är specialiserad på borderline. Sök hjälp - NU! Bryt den negativa spiralen av lögner.
Styrkekramar till dig från mig <3