Jag blandar ihop saker, det är lätt hänt som en vägbeskrivning jag kan tänka på en gata men när jag väl går/åker där och känner igen mig men det är inte dit jag tänkte på.

Att ljuga är bättre då tror folk på mig än när jag säger att jag inte vet eller att jag inte minns.

Varje liten lögn kommer ikapp och blir till en liten större lögn och för varje grej som händer mår jag bara allt sämre o sämre.

Illamåendet har blivit vardag som jag inte kan göra något åt och mitt psyke bryts sakta men säkert ner ännu mer. 

Jag kan inte berätta för någon hur jag känner. Varken mamma, Pappa, E eller någon av mina närmaste vänner inte häller en psykolog. 

Lägenheten börjar komma på plats. Nu är det bara det fina och möblerna som ska in i helgen. Förhoppningsvis blir allt bättre då.