Det har gått så lång tid sedan jag pratade med dig att jag minns knappt hur den låter men så fort jag hör en ljudinspelning vet jag precis att det är din. 

Vi pratade inte så mycket efter att jag tog studenten men jag kommer ändå sakna dig, ännu mer nu när jag vet att jag inte kommer träffa dig igen på denna jord.

Jag minns inte hur vi fick kontakt, allt jag minns är att en dag sitter du på mitt rum på internatet och äter piller med mig. 

Jag minns inte så mycket från våra kvällar när vi åt piller men det jag minns kära Andreas är att du var min vän, du var allas vän. Ingen var din fiende.

Vi lovade inte till varandra utan till oss själva att aldrig göra något själva utan att någon alltid skulle vara med.

Jag minns hur du berättade att din langare inte längre var kvar och du blev deppig.

Jag minns hur du sa att du ville sluta med dina blandningar för det var den farligaste kombin.

Jag är ledsen, när jag idag fick veta att du gick bort kan jag inget annat att tänka på vad kombin gjorde med dig. Ditt hjärta, dina lungor la bara av. Även om jag vet varför så kan jag inte förstå det.

Nej Andreas jag kände dig inte väl, vi ungicks sällan på riktigt utan endast för att knapra eller för att prata ångest. Men det jag vet är att du är en ängel i himlen nu och jag hoppas att du håller ett vakande öga över oss.

Nej jag ville inte skriva detta på din facebook, vet du varför? 

Jag skäms inte, jag vill bara visa respekt för din älskade mamma och mormor.

Jag tror inte J. Kommer bli detsamma, jag tror att han har tagit mest stryck utav oss alla på vår förra skola.

Snälla, lova att vänta, lova att vaka över oss!